Rövarna i Skuleberget

Manusförfattaren Bo R Holmberg                                    

Stirr, Celt, Burg, Derv, Vil, Luv och Elf. Ibland tror jag att det var så de hette. Att de var sju är jag ganska övertygad om. Det är klart att det ska vara ett magiskt tal, när det är fråga om en sägen. Eller en skröna, elle en sann berättelse? Ingen vet riktigt hur det förhåller sig, men berättelsen om hur rövarna i Skuleberget lurades ut till Mjältön har levt i århundraden. I den mesta livaktiga är det en illa sedd man i byn Berg som lockar rövarna till ön, där bönderna har sina får.

I vår pjäs är det i stället en pojke, en utstött pojke från en tattarfamilj, som utför stordådet.

År 2010 var det femte året i rad vi spelade pjäsen. Det var det femte året vi lät bybor, tattare och rövare samsas på fäbodvallen i skuggan av det mäktiga Skuleberget.  Det var det femte året som båten drogs fram, som kören sjöng, som en ond man besegrades och en pojke och hans familj fick upprättelse.

Det kanske var sista året, men en sak är säker: skrönan om rövarna i berget kommer alltid att leva.